Nu har jag suttit och funderat en del under tiden jag satt på facebook alldeles nyss.. hamnade på min "kusin" F´s sida och kollade lite bilder från hennes 30 års fest. Det var bilder där på min faster G och min "faster" L och även på en äldre man som dansade och efter en tag lyckades jag lista ut att det var min "farfar". Hur kan det bli så här?? Jag har släktingar på min fars sida som jag inte känner! Det är ju helt otroligt! Jag vet inte om det är nån form av identitets kris jag går igenom när jag närmar mig 30.. men jag känner mig så utanför! Alla i min närhet har familjer där de träffas ofta och betyder något för varandra.. men i mitt fall är det inte så. Min faster G är den enda som visat intresse i mig, som har pratat med mig och kollat hur jag har det. Resten.. ja i mitt liv existerar dom inte.. varför? Jo för att både jag och dom vet att jag inte hade funnits om det inte vore.. kan man säga en olycka? Min far är lite speciell.. omogen och barnslig.. och inser inte vad han har.. dvs mig och 3 fina barnbarn. Men det var inte jag som valde att komma.. det var han och min mamma som gjorde så jag blev till.

Jag är så less på att höra "stackars du som inte har en familj" eller liknande.. jag sitter här.. snart 27 år gammal och orkar inte höra sånt.

Jag känner mig redan så utstött av min släkt så jag vill inte höra det av någon annan. Jag försöker låtsas som de inte finns, då svider det inte lika mycket.. förutom när man ser dom på bild och ser hur mycket de tycker om varandra.. då önskar jag att jag hade fått vara en av dom!